I Japan finns speciella barnminnesplatser. Föräldrar kan köpa en mizuko, ”vattenbaby”, en liten stenstaty till minne av ett spädbarn som dött. Det skriver Ingela Bendt, grundare av Spädbarnsfonden, som har fått stipendium från Sasakawa och Japanstiftelsen för att studera barnminnesplatser i Japan.

Alldeles intill det höga Tokyo tower ligger Zojo-ji tempel. Vi går in genom den pampiga röda träportalen i två våningar. Huvudtemplet är rakt fram men vi fortsätter över den öppna platsen mot höger och stöter på rad efter rad av små stenstatyer med röda mössor, röda hakklappar och vindsnurror som rasslar i vinden. Så långt ögat når. Det måste vara tusentals. En del är välskötta med blommor eller leksaker medan andra ser övergivna ut, de har fått patina och det växer ut blad i sprickor och mössan har blivit grön av mossa.

Sentai Kosodate Jizõ, heter platsen, vilket översatt blir ungefär ”Ofödda barns trädgård”. Titeln är märklig eftersom ju barnen visst är födda men däremot inte levande.
I Japan har barnet dessutom en själ från befruktningsögonblicket.
Vid vissa ligger en leksak eller blommor, som är en gåva till de döda barnens beskyddare, Jizo. Jizo är en bodhisattva, ett slags helgon, som ser till att barnen kommer tryggt till andra sidan. Där väntar barnets ande på att återfödas, vilket är en stor tröst för föräldrarna.
I Japan är tron på reinkarnation helt självklar. Det vore fruktansvärt för föräldrarna om barnet vore borta för alltid. Istället är det den fysiska kroppen de tar farväl av. Familjens namn står skrivet på ryggen på mizukon.

Jag besökte olika tempel där det finns barnminnesplatser, som Joko Enman-ji- tempel i norra Osaka, Hasedena tempel i Kamakura, Purple Cloud tempel i Chichibu och jag följer med Hiroshi och Kana Kanke till Shinnen-ji tempel i Totsuka, Yokohama. Vi står vid barnminnesplatsen, som ser annorlunda ut mot den i Tokyo. Här är stenfigurerna samlade på ett ställe, de är mindre, står tätt ihop och har inte röda mössor, men är däremot smyckade och påklädda och många leksaker är instuckna mellan figurerna och placerade på ett bord vid sidan om.
– Vi hade en mizuko här, efter att vårt barn föddes dött. Vi förvarade askan i templet, det är vanligt, men nu har vi den hemma vid vårt altare, säger Hiroshi Kanke.
Vid det lilla hemaltaret kan man ha blommor, tända ljus och rökelse, ha en bild av barnet och små skålar med ris, grönsaker och frukt. Allt ett sätt att minnas barnet.
– Det är snart dags för oss att kontakta templet för att ha en minnesstund för vår son som föddes död för 33 år sedan, säger Hiroshi Kanke.
Det är längesedan och Hiroshi och Kana har fått ytterligare två barn, som idag närmar sig 30 år.

I Japan hjälper urgamla begravningsritualer sörjande föräldrar, först genom begravningen. Den buddistiska traditionen är sedan att ha en minnesstund efter 49 dagar, efter 100 dagar, efter 1, 3, 7, 13 och 33 år. Inom shintoismen ser det lite annorlunda ut. De två religionerna samsas och de flesta japaner omfattar bägge och det är inget konstigt med det. Shintoismen är den ursprungliga naturnära religionen i Japan. Buddismen kom in via Korea och Kina på 500-talet från Indien. Barnminnesplatserna är buddistiska, en sed som blivit alltmer populär efter andra världskriget vid en del buddistiska tempel. Här görs ingen skillnad på hur barnet dog, om det var dödfött, missfall eller en abort. Ingen dömer.

Vid besök i templet tänder man rökelse, det ses som en förbindelse till andra sidan. Vid minnesstunden reciterar och sjunger prästen texter, inkluderar barnets och föräldrarnas namn och slår på taikotrumman och gongen. Föräldrarna för handflatorna mot varandra, höger hand representerar den levande världen och den vänstra andevärlden, symboliskt förenas så de två världarna.
Traumat att mista ett spädbarn är stort var det än är, men olika kulturer möter det på skilda sätt. Samtalet har fattats i Japan. Därför är Hiroshi och Kana Kanke engagerade i en SIDS-organisation där föräldrar möts och pratar, även över nätet. SIDS står för Sudden Infant Death Syndrom, plötslig spädbarnsdöd.
I Sverige har Spädbarnsfonden samtalsgrupper som betyder mycket för föräldrarna.
Text och foto: Ingela Bendt