Familjen Hammar öppnar dörren – kanske borde vi andra göra detsamma.

I dag begravs Linda Hammar i Köpings kyrka. När hennes familj väljer att öppna begravningen för alla som vill ta farväl gör de något både generöst och ovanligt. I en tid när begravningar blir allt mer privata och när Sverige låter sina döda vänta allt längre på sitt sista farväl påminner familjen Hammar oss om något viktigt: Sorgen behöver inte stängas in.

I dag står dörrarna till Köpings kyrka öppna. Där inne ska en familj ta farväl av en dotter, en syster och en älskad familjemedlem. Men de kommer inte att vara ensamma.

När Linda Hammar begravs har hennes familj valt att välkomna också alla de människor som aldrig satt vid hennes köksbord, aldrig firat jul med henne och kanske aldrig ens träffat henne – men som ändå känner att Linda har betytt något för dem.

Filip Hammar har sagt att dörrarna är öppna för vem som helst som vill hedra hans systers minne. Det är en ovanligt generös handling mitt i en familjs egen sorg.

Vi på Sveriges Auktoriserade Begravnings- & Juridikbyråer tycker att den förtjänar att uppmärksammas. Inte för att alla begravningar borde vara öppna för allmänheten, utan för att familjen Hammar påminner oss om något som vi i Sverige kanske håller på att glömma.

Begravningen är viktig – vi har blivit bra på att skjuta upp det svåra

Sverige sticker ut när det gäller tiden mellan dödsfall och begravning. När lagstiftningen ändrades 2012 tog det i genomsnitt 21,6 dagar från dödsfall till begravning. Året därpå hade tiden sjunkit till 19 dagar.
Sedan hände något. 2014 var det19,5 dagar och i vår senaste stora undersökning, omfattande 6 340 begravningar, hade tiden ökat till 27,6 dagar.I Stockholm var den 29,7 dagar.

Nästan en hel månad mellan döden och avskedet. Det är lätt att förklara utvecklingen:
Vi bor längre ifrån varandra. Det är svårt att samla familjen. Någon måste få ledigt från jobbet. Någon annan har en resa bokad. Kyrkan eller lokalen är upptagen. En tid passar inte alla.

Varje enskild förklaring kan vara fullständigt rimlig. Men när tusentals rimliga förklaringar läggs bredvid varandra uppstår ändå en fråga som vi måste våga ställa:

Vilken plats har vi egentligen gett döden i våra liv?

När blev begravningen något man måste vara inbjuden till?

Något annat har också förändrats. I mitten av 1990-talet deltog omkring 50 personer vid en genomsnittlig svensk begravning. När Sveriges Begravningsbyråers Förbund tittade på frågan 2013 hade antalet sjunkit till omkring 25.

Det säger naturligtvis inte att en stor begravning är bättre än en liten för det finns fantastiskt vackra begravningar med fem personer i rummet. Men siffrorna berättar ändå något om en förändring.

Begravningen har blivit mer privat. Och kanske har vi också blivit osäkrare.

Är jag tillräckligt nära anhörig för att gå? Jag kände ju egentligen inte personen så väl.

Och kanske den allra vanligaste tanken: De vill nog bara vara de närmaste.

Ibland är det precis så, då ska det självklart respekteras. Men inte alltid, en begravning behöver inte vara ett slutet familjemöte, den kan också vara ett samhälles sätt att stanna upp.

Linda tillhörde sin familj – men hon betydde något för många

Det är här familjen Hammars beslut blir så vackert, för naturligtvis var Linda framför allt deras. Deras sorg är deras, men hennes betydelse stannade inte innanför familjens väggar.

Genom I en annan del av Köping blev Linda en person som hundratusentals svenskar fick lära känna. Hon fick människor att skratta. Hon berörde. Hon utmanade föreställningar och fördomar. Och hon gjorde det genom att vara just Linda.

För många människor med intellektuell funktionsnedsättning och deras familjer betydde programmet dessutom något större. Människor som alltför sällan fått ta plats mitt i den svenska offentligheten gjorde plötsligt just det.

Inte vid sidan av, mitt i och Linda tog plats, och svenska folket tyckte om henne för det, därför är det någonting särskilt med att hennes familj nu säger:

Kom!

Kanske är det vi som behöver öppna dörren vi som arbetar med begravningar varje dag. Vi möter familjer under några av livets allra svåraste dagar och vi vet att det inte finns något rätt sätt att sörja.

Det finns heller ingen perfekt begravning, den kan vara stor eller liten, kyrklig eller borgerlig. Fylld av musik och människor eller stillsam med bara några få närvarande.

Men vi är övertygade om en sak:

Avskedet behöver få ta plats.

Inte när kalendern råkar tillåta det, Inte när alla andra aktiviteter är avklarade, utan därför att en människa har dött. Kanske behöver vi därför sluta fråga oss om vi verkligen känner den avlidne tillräckligt väl för att gå på en begravning.

Kanske räcker det ibland att säga, Den människan betydde något för mig. Därför vill jag vara där.

Tack, familjen Hammar

I dag kommer människor att gå in genom dörrarna till Köpings kyrka för att säga farväl till Linda Hammar.

Några har känt henne hela hennes liv, andra har aldrig träffat henne och ändå kommer de att befinna sig i samma rum av samma anledning.

En människa har levt, hon har gjort avtryck och nu säger människor farväl.

Till familjen Hammar vill vi därför säga tack för generositeten mitt i er egen sorg. Tack för att ni låter människor som Linda berört få dela avskedet.

När en människa dör behöver livet få stanna upp en stund.

Linda Hammar öppnade många dörrar under sitt liv, i dag öppnar hennes familj en sista dörr för henne.

Vi hoppas att många vågar gå in genom den.

Ulf Lernéus
Förbundsdirektör Sveriges Auktoriserade Begravnings- & Juridikbyråer

(Bilden på Linda är från 2007, fotograf Åke Cyrus)