Senaste nummret

,
”Jag höll själv i pappas begravning”

De sura gulvita gubbarna som kommenterar dagsläget, tecknade av Kent Wisti.

Himlen som en högsommardag med dem man älskar runt omkring, frysboxen full av glass och på radion gör MFF mål. Så kan Kent Wisti beskriva himmelriket vid en begravning. Ljuvligt, inte sant?
 
Ni har kanske sett dem – de där sura gulvita gubbarna som kommenterar dagsläget. Han som skapat dem heter Kent Wisti och är präst i Svenska kyrkan. Han har tecknat och målat så länge han kan minnas.
 
– Min första satirgubbe kom till av en slump. För några år sedan dök det upp en massa roliga appar som man kunde rita och skriva i. Jag ville se om de kunde funka tillsammans, med en hastig kommentar över något som precis sagts eller gjort – och sedan rullade det bara på.
 
Idag har han alla gubbarna färdigritade i telefonen och när det händer något som han vill kommentera skriver han bara i texten och publicerar. Han ser det mest som ett humoristiskt tidsfördriv, själv uppskattar han satir som är som ett slag i magen, gränsöverskridande.
 
–Jag levererar gubbarna som ett försök till ett samtal som lika gärna skulle kunna utspela sig mellan några goda vänner som sitter på ett fik och driver med saker och låter tiden gå.
 
Han sa att han skulle bli präst, när han var fyra.
 
– Jag gick i kyrkans barntimma för att få någon form av social träning, och där måste jag ha träffat nån bra präst. Mina föräldrar var nämligen inte kyrkliga alls.
 
Första arbetet var i Möllevångens församling i Malmö.
 
– Jag blev boostad och väl omhändertagen med mycket värme och tillit. Det självförtroende som växte fram i mig då är nog en förutsättning för att jag fortfarande trivs så bra i yrket.
 
Han har alltid varit väldigt förtjust i att hålla just i begravningar. Då är prästrollen tydlig, alla vet vilka förväntningar som finns.
 
– Man är redan öppen och nära, så det blir äkta möten. De trevande och famlande sociala konstruktionerna är passerade. För att göra ett dåligt jobb vid en begravning får man anstränga sig.
 
Kent Wisti arbetar gärna med humor i griftetalet. Men det ska vara en annan slags humor än den vanliga och uppenbara.
 
– Jag brukar leka med föreställningarna om himmelriket eller om vad som händer på andra sidan. Kanske är himlen som en evig högsommardag med människor man älskar runt omkring sig och frysboxen är full av glass och radion står på och man hör att MFF gör åtta mål.
 
Den död som kommit honom själv närmast är pappans.
 
– När pappa dog var det jättefint. I närmare femton år hade han blivit räddad på mållinjen så många gånger, han hade lungcancer och brusten aorta och varje år var en bonus.
 
För ett och ett halv år sedan fick pappan något slags hjärtstopp. Familjen vakade på Ljungby lasarett. De hann prata med varandra och med pappan, som vaknade upp en stund.
 
–Sedan gick det bara några timmar och han var medvetslös. Vi höll honom i handen och klappade på honom och så tog det någon timme, det blev längre och längre mellan andetagen och så slutade han andas. Så skulle jag vilja dö. Det tog knappt ett dygn och det var ett fint och bra dygn.
 
Kent Wisti ville ta hand om begravningen för att hedra sin pappa.
 
– Det blev jättefint. När vi skulle ta avsked vid kistan hängde jag bara av mig alban och var en vanlig son. Sedan tog jag på den igen.
 
När Kent Wisti inte är satiriker eller präst målar han tavlor, skriver böcker och åker runt och föreläser.
 
– Jag är någon slags pessimistkonsult som pratar mycket och gärna om döden. Förgängligheten tycker jag är spännande, likaså det fåfänga sökandet efter något hållbart och beständigt. Döden är antingen romantiserad idag, som i en amerikansk film med mängder av rosor. Eller så ligger man ensam i en lägenhet i flera år och maskarna äter på en. Döden är ju livets motsats, det kan jag säga utan att värdera den. Och sorgen är en del av livet.
 
TEXT: MARIA KORPSKOG
 
Kent Wisti
Ålder: 48
Bor: Lund
Familj: Fru och tre barn mellan fjorton och tjugo
Gör: Arbetar som stiftsadjunkt med mission i Lunds stift.
Kallar sig för motgångsteolog. Författare, konstnär och satiriker.
Äter gärna: Libanesiska små-rätter, som meze
 
Tidningen Memento är Sveriges enda tidning för begravningsbranschen.
Här kan du läsa de senaste numren.
Med blommor och änglar visar vi relationen

Vad gör vi egentligen när vi besöker en grav? Ny forskning berättar om hur vi med blommor och föremål berättar något om vår relation till den döda. Och att vi också kommunicerar med den vi saknar. En känsla som kan upplevas som problematisk.
 
En ny unik forskningsstudie vid Göteborgs universitet kartlägger de kulturella uttrycksformer människor ägnar sig åt på kyrkogårdar. En studie från tre begravningsplatser i Göteborg visar hur viktiga blommor och andra dekorationer är för att konkretisera relationen mellan levande och döda.
 
En stark svensk norm är väl underhållna och prydliga gravar. Men även starka normer förändras över tid. Vad som är vackert har med tycke och smak att göra och varierar mer idag. Det finns ett tydligare behov av att uttrycka identitet genom vilka blommor eller föremål vi väljer att pryda gravarna med.
 
Traditionen att tända ljus har inte alltid funnits i Sverige. Även andra nyare företeelser som stenar, teddybjörnar och porslinsänglar har börjat bli självklara.
 
– Det har skett en intimisering i samhället och i sociala medier som även avspeglar sig på begravningsplatserna. Människor gör platserna till sina och tar dit speciella blommor och föremål som berättar något om dem själva och relationen till den döda, berättar religionsvetaren Wilhelm Kardemark. Tillsammans med kollegan Jessica Moberg har han kartlagt de aktiviteter människor ägnar sig åt när de besöker kyrkogården.
 
Enligt studien är det viktigt för besökarna att gravvården utformas efter de dödas personlighet. En svärfar som uppskattade djur och natur fick jordfästas i en “naturlig” del av begravningsplatsen. En son begravdes i skuggan av höga träd eftersom han inte gillade att sola.
 
Gravstenar och urnor utformas för att spegla den dödas liv och val. Även valet av jordfästningsplats är en viktig del av denna process.
 
– I Göteborg finns en form av estetisk segregering genom att gravarna ska se likartade ut. Det gör att man väljer olika delar av begravningsplatsen beroende på om man exempelvis vill ha mer guld och marmor eller en mer sparsmakad stil, säger Wilhelm Kardemark.
 
Trots individualiseringen syns gemensamma kulturella mönster i hur man berättar om den döde. Samtidigt är vi också präglade av normer och estetiska strukturer med förankring i etniska, religiösa och kulturella skillnader. Många svenska begravningsplatser skapades som kontemplativa platser medan det i katolska länder som Mexiko är vanligt med social interaktion vid gravplatsen.
 
I Sverige besöker de flesta begravningsplatsen ensamma. Ofta en äldre kvinna som förlorat en make, eller också ett par som besöker graven tillsammans. Mindre vanliga är familjegrupperingar.
 
Svenska begravningsplatser är vackra gröna oaser, men trots sekulariseringen finns det samtidigt en kollektiv medvetenhet om att det är en annorlunda plats än andra parker.
 
– Det tycks finnas en gemensam förståelse och kulturell medvetenhet om hur man förhåller sig på en begravningsplats. Man springer inte intervaller, går inte på andras gravar och är sällan högljudd. Har man picknick sätter man sig inte mitt i en gravlund, säger Wilhelm Kardemark.
 
En känsligare sida är hur vi kommunicerar med avlidna, något som är en viktig del av många besök. Allt från att sända en tanke till att uppleva att det någon finns där och svarar. Men känslan av närvaro tonas ofta ner.
 
– Denna tvetydighet är återkommande i intervjuerna. Å ena sida beskriver många en känsla av att de döda finns där som personer man kan interagera med och uppleva som närvarande. Å andra sidan framställs dessa erfarenheter som problematiska, som något man inte bör känna, menar Wilhelm Kardemark.
 
Text: Marie Starck
Foto: Shutterstock
Tidningen Memento är Sveriges enda tidning för begravningsbranschen.
Här kan du läsa de senaste numren.
;