Du är här
Hem › Memento nr 3 2018Memento nr 3 2018
Vittnar om liv - inte bara död
Det går att göra en grav personlig på många sätt när vi väljer material, form och inskription. Ändå gör vi gärna som tidens rådande kultur säger.
Gravar för dem som dör unga och för starka personligheter tar sig oftare lite annorlunda uttryck. Och kanske vill allt fler använda den möjlighet graven ger att berätta om det liv som levts.
Vi går med åkern på ena sidan och Irsta kyrka på den andra. In genom öppningen i stenmuren. På långt håll ser vi hur det liksom lyser där framme, i ena hörnet av kyrkogården. Glasgravstenen smälter samman med den omgivande marken, grönskan och himlen men samtidigt lyser och gnistrar den när ljuset faller in genom glaset.
– Det är bra att det är sol idag. När det regnar är det också fint, fast med en annan lyster. Och när det är snö runt graven är det vackert på ett annat sätt, säger Jan Björkenfjäll.
Det är hans och Lindas son Hampus som ligger begravd här. Varje fredag efter jobbet kommer Jan hit för att vara med Hampus en stund. Och också andra dagar när han är extra ledsen. En bänk står en bit bort, vi flyttar den intill så att vi kan sitta och se alla detaljer på glasgravstenen.
– Hampus själ var kristallklar. Han hade inte velat ha en sten, det hade han inte tyckt varit coolt. Han gillade det som var coolt. Och också det som var gulligt, säger Jan.
Hampus var bara 13 år när han dog på ett träningsvarv inför en motorcrosstävling. Det är hans blick under motorcykelhjälmen som möter betraktarens från glasgravstenen. Han är fångad på bild, mitt i farten.
– Vi beställde en vanlig sten först, men det kändes inte rätt. Vi hade kommit ganska långt med designen av den. Vi skulle göra den blå, och den skulle ha en särskild form. Men vi kände ändå att vi inte skulle få det vi ville ha, säger Jan.
KONTAKTEN MED begravningsbyrån var bra, men Linda Björkenfjäll är besviken att de inte fick mera råd och stöd när det gällde gravstenen.
– Man behöver mycket hjälp. Det finns ju de som inte alls orkar. Begravningsbyrån var förvånade att vi ville vara med och besluta om detaljerna, de var ovana vid det. Men jag tror att många som förlorat barn kan vara måna om att få vara föräldrar hela vägen. När byrån inte visade några alternativ tog vi fram våra mamma- och pappakrafter och sökte vidare på nätet.
Så hittade de Peter Ahlén som gör gravstenar i glas. Han gav den stöttning Jan och Linda behövde och de fick vara med och peta i det mesta.
Också Peter Ahléns egen historia om varför han började göra glasgravstenar kändes bra.
– Han ville göra något speciellt för sin bror. Nu har han gjort något speciellt för oss också. Han brydde sig, vi kunde till och med bli lite osams om några detaljer, ler Jan Björkenfjäll.
När glasgravstenen var klar efter fyra månader, hörde Peter Ahlén av sig och sa att nu skulle den monteras.
Men han ville inte att Jan eller Linda skulle vara med då.
– Sedan ringer han och säger: nu kan du komma ner. Redan från grinden ser jag hur fin stenen är. Lättsam och ljus. Jag bara gick fram och kramade honom, säger Jan.
Peter Ahlén vet att det kan ta tid att montera stenen.
– Jag vill att vid den första upplevelsen ska stenen stå där. Vi ska ha gjort det snyggt runt omkring. Det ska kännas att nu är den klar, så här blir det, säger han.
DET VAR EN stor lättnad för Jan och Linda när glasgravstenen kom på plats, mycket ångest släppte då. En kommentar som de fått och är särskilt glada för, är att den vittnar om att Hampus har levt, inte bara om att han är död.
Här finns kungsörnen som symboliserar frihet. Här finns också Hampus logotype, som han ritat själv och använde i sin Youtubekanal. Och en skateboard. Bakgrunden är Åreskutan, där Hampus trivdes, men sedd ur en annorlunda vinkel, från baksidan. Himlen är formad som ett hjärta och att kanten är av klarglas gör hjärtformen extra tydlig. Ett hjärta som idag fortsätter med hjälp av lindnäsor på marken.
– I vintras trampade jag upp ett hjärta i snön. Sedan gjorde de andra runtomkring likadant vid sina gravar, berättar Jan.
Ledljus i en lykta som speglar sig och ger stjärnreflexer i stenen har också fått efterföljare.
– I sommar har det varit eldningsförbud, men annars tänder jag de röda lyktorna också. Och en blå i mitten. Det är Hampus lillebror Elliot som har gjort den.
DET LIGGER OLIKA saker runt graven, bland annat en Rubiks kub i sten som Jan gjort själv.
–Ja jag kunde inte få med allt på själva stenen, det fick inte plats. Jag fick ge mig där, men Hampus var fenomenal med kuben, säger han.
Att göra saker med händerna hjälpte dem båda i början. Linda gjorde i ordning en rabatt till Hampus hemma vid huset. Hon vill hellre minnas honom där, går inte lika ofta till graven som Jan.
– Jag började göra ett eget kors i trä. Ett tillfälligt till graven. Men jag kan inte göra ett kors till min son. Att överhuvudtaget designa en gravsten åt sitt barn det är absurt, säger han.
Platsen för graven är omsorgsfullt vald.
– Inte på kanten, vi ville att han skulle ha lugn och ro men också utsikt.
Och det skulle vara under trädet, men trädet skulle inte stå i vägen. I början kunde man sitta på gräset, då var det tomt runt Hampus grav. På de två åren som nu har gått har det kommit nya gravar. Jan och Linda Björkenfjäll har lärt känna andra föräldrar som förlorat barn och ungdomar.
– Nu inser man att det händer helatiden, säger Linda.
Text och foto: Anna Fredriksson
Här kan du läsa de senaste numren.
Nu bygger man om och moderniserar sitt bårhus, men utökar bara med en enda plats, från 100 till 101.
– Då satt obduktionsteknikerna här och ringde runt till begravningsbyråer. Vi fick
loss 16 platser så det var lugnt, men det kommer bli mer och mer så. Framåt måste
man få fram fler bårhusplatser, säger bårhuschefen Ewa Westerlund till P4 Uppland.
Om de anhöriga bestämt kista, kan begravningsbyrån kistlägga och köra den avlidne
till en bisättningslokal i väntan på begravning.
DET HÄR ÄR INTE bara en fråga om brist på bårhusplatser utan också om etik och värdighet,
menar Ulf Lernéus, förbundsdirektör för Sveriges auktoriserade begravningsbyråer.
– Kistläggning ska ske skyndsamt. Med den långa tiden mellan dödsfall och begravning som vi har nu finns det en risk att vi tappar respekten och känslan som det innebär att så snart som möjligt bädda ner den avlidne fint.
Men det är inte säkert att det alltid finns en bisättningslokal att köra till. Det finns inte någon nationell plan för, eller översikt över, antalet bårhusplatser. Det är Socialstyrelsen som genom sina föreskrifter anger hur avlidna ska hanteras, och varje enskilt landstings/regions ansvar att följa dem, svarar Sveriges Kommuner och landsting när Memento frågar.
MEN ÄVEN KOMMUNERNA har ett ansvar för dem som avlider i något av de boenden kommunen driver själva eller där man köper platser.
– I dag ingår aldrig något förvaringsrum för döda när kommuner bygger nya äldreboenden, säger Ulf Lernéus. Istället betalar man landstingen för att förvara de döda på sjukhus. Sedan skickar man fakturor på så kallade bårhusavgifter och transportavgifter till dödsbona.
Det här fakturorna är Sveriges begravningsbyråers förbund mycket kritisk till.
– Det vore bra om tiden mellan dödsfall och begravning kortades rejält, då skulle belastningen på bårhusen minska. Men någon måste ändå ta ett samordnande ansvar när Sveriges befolkning växer. Idag dör 90 000 personer varje år, 2030-2035 kommer den siffran att ha ökat till 100 000, säger Ulf Lernéus.
Text: Anna Fredriksson
Bild: Shutterstock
Här kan du läsa de senaste numren.
Cornelis hamnade snart på Södersjukhuset i Stockholm. Plågad av smärtor, morfin och trötthet besegrades den folkkäre trubaduren snart av det obegripliga slutet. Det var 12 november 1987, en dag som för alltid ristat sig in i Jacks minne.
– Jag var på jobbet och blev uppringd av Hayati Kafé, farsans kompis. Hayati hade slunkit in på sjukhuset på förmiddagen och suttit vid farsans säng. Hayati ringde mig halv tio. Då hade pappa precis dött. Det var bara att tjurrusa iväg, säger Jack och tystnar lite innan han tillägger:
– Farsan fick en jobbig död. En otrevlig död.
Deras far- och sonrelation hade ömsom varit bra, tidvis stormig. Allt beroende på hur Cornelis mådde och i vilket skick han var, berättar Jack.
– När han mådde bra var han snäll och lugn. Då var han lätt att hänga med. Men när han drack och var stressad så var han raka motsatsen.
CORNELIS SJUKDOMSMÅNADER gick under radarn i media, men nyheten om hans död slog
ner som en bomb.
– Det blev hysteriska dagar med extrabilagor i kvällstidningarna och längre fram en begravning som direktsändes i tv. Det var bisarrt. Farsan hade precis dött och jag försökte hitta ett ställe där jag kunde få sörja ifred, men det gick inte. Hela Sverige var där och skulle sörja ikapp. Folk tävlade om vem som grät mest, berättar Jack.
Han har ett starkt minne av när han gick upptill sin fars våning vid Renstiernas gata i Stockholm. Han ville samla tankarna, gå ner i varv, ta en kopp kaffe.
– Då började det snöa. Jag satt vid farsans skrivbord och kände plötsligt en stark närvaro av något. Det var liksom inga spöken eller grejer som ramlade ner från hyllorna, men det var en påtaglig närvaro. Nu låter jag kanske som flummisarna som är med i ”Det okända” men det var i alla fall det jag upplevde, minns Jack, som en månad efter sin fars död flydde till den spanska turistön Lanzarote. Där fick han det lugn som Sverige inte kunde ge honom.
– Jag hittade en liten lägenhet som jag fick hyra billigt. Jag hade en del pengar undanstoppade. Det blev inga överdrifter, men du vet, jag kunde käka gott, ta några drinkar, bada i poolen.Jag kunde plana ut, liksom.
Jacks saknad efter Cornelis är fortfarande stor och han frågar sig ofta vad han kunde ha gjort annorlunda för att hans far skulle fått ett längre liv.
– Hade det varit idag och jag hade sett hur dåligt han mådde hade jag hämtat hem honom och knatat runt med honom i skogen. Sådana grejer tänker jag mycket på – vad jag borde ha gjort. Men det var andra tider då. Jag var ung och hade stor respekt för honom. Jag vågade inte säga att han fick skita i allt dumt och skärpa sig.
TILL SKILLNAD FRÅN sin far lever Jack ett välordnat liv.
– I grund och botten är vi samma skrot och korn, farsan och jag. Men jag har valt andra vägar. Jag har valt familjen. Familjen framför allt annat. Det ger ett ganska behagligt liv. Jag är ingen hälsoknutte, men jag lever ett stabilt liv. Hade jag inte haft familjen så vet jag inte vad som hänt. Kanske hade jag knarkat ner mig, kanske hade jag gått med i en sekt, spekulerar Jack som gått i sin fars yrkesmässiga fotspår och snart 25-årsjubilerar som artist.
Han var länge frustrerad över att media hela tiden jämförde honom med Cornelis, men nu har han förlikat sig med hur det är.
– Jag kommer aldrig ifrån farsans skugga. Det enda jag kan göra är att försöka krympa den. Farsan finns med hela tiden, det visste jag någonstans redan när jag valde det här yrket och idag känner jag stolthet när jag tänker på honom.
Bild: CHRISTINE OLSSON/TT
Här kan du läsa de senaste numren.