Snart bestämmer kyrkans minoritet åt majoriteten

Under 25 år har begravningsombud varit religionsfrihetens fanbärare i begravningsverksamheten. De har bevakat att den minoritet som inte varit medlemmar i Svenska kyrkan ändå fått sina rättigheter tillgodosedda.

Cirka 550 kyrkliga begravningshuvudmän ansvarar för begravningarna i Sverige utom i Stockholm och Tranås, där kommunen är huvudman. Det är medlemmarna i Svenska kyrkan som kan ha demokratiskt inflytande över begravningsverksamheten genom att rösta i kyrkovalet. Men i kyrkovalet 2021 röstade mindre än var femte medlem.

Andelen svenskkyrkliga medlemmar i landet kommer under nästa år för första gången att vara mindre än 50 procent (49,8). Detta enligt Svenska kyrkans egna beräkningar. Konsekvensen blir att begravningsverksamheten övergår från majoritets- till minoritetsstyre. Riksgenomsnittligt sett ska betonas, de lokala variationerna är stora. Då Stockholm och Tranås inte ska räknas med kan majoritetsskiftet ske med något års fördröjning.

När kyrkan vid millennieskiftet delvis skildes från staten brottades politikerna med två frågor: Om kyrkan skulle fortsätta att ha huvudmannaskapet över begravning i större delen av landet, hur skulle samhället säkerställa att alla åtnjuter religionsfrihet och hur ska den som inte röstar  i kyrkovalet ha inflytande över verksamheten?

Svaret blev att länsstyrelserna fick uppdraget att ha tillsyn över begravningsverksamheten och att i varje kommun utse ett eller fler begravningsombud för att säkra inflytandet för dem som inte tillhör Svenska kyrkan eller för den delen något annat kristet samfund. Ombuden är alltså utsedda av länsstyrelsens tjänstemän, inte direkt eller indirekt folkvalda.

Uppgiften är att som länsstyrelsens förlängda arm bevaka att begravningshuvudmannen lever upp till de krav som begravningslagen ställer på begravningsplatser, information och samråd. Ombuden ska bevaka så att begravningsavgiften som alla betalar används till begravningsverksamhet och inte sponsrar församlingsverksamhet, som bara kyrkans medlemmar ska betala.

Svenska kyrkan har särskilt på större orter mycket erfarenhet av att möta olika troendes önskemål vid begravning. Samtidigt hör handläggare vid Myndigheten för statligt stöd till trossamfund i sina kontakter med livsåskådningsorganisationer allt oftare om medlemmar som inte anser sig ha fått sina rättigheter tillgodosedda.

Ombudet Gunilla Hedin i Lillhärdal samtalar ofta med unga personer som gått ur kyrkan men inte förstått att de inte kommer att få begravas i kyrkobyggnaden som många ändå vill. Henrik Lindholm i Karlstad har medverkat i planer och samråd när landets första begravningsplats för asatroende skulle anläggas. Bengt Persson, ombud i Lomma och Malmö, har å ena sidan medverkat vid anläggningen av det första muslimska kvarteret i Lomma, å andra sidan vid utvidgning av de särskilda gravplatserna för muslimer i det sedan länge mångkulturella Malmö. Anders Larsson, som bevakar nio huvudmän i Skåne, ägnar åtskilligt med tid åt att reda ut med såväl länsstyrelsens som stiftets antikvarier om hur kulturarvet på begravningsplatser ska betalas, genom begravningsavgiften eller kyrkoavgiften.

Vi blir bland annat fler muslimska trosbekännare som växer, åldras och dör. Därmed blir det en allt vanligare uppgift för begravningsombud att hantera utvidgningar av befintliga muslimska kvarter och anläggning av nya där inget tidigare funnits. Storstädernas huvudmän har tidigare kunnat hjälpa mindre omkringliggande med särskilda gravplatser, men dessa behöver nu i stället allt oftare anlägga egna. Allt fler mindre huvudmän behöver tillsammans med sina begravningsombud hitta egna lösningar för att ska uppfylla begravningslagens krav och tillgodose olika religiösa och kulturella behov.

Uppdraget som begravningsombud är krävande. Det blir många sammanträden och mycket informella kontakter. Akilleshälen i systemet har hela tiden handlat om rekrytering, ersättning för uppdraget och kompetensfrågor. Efter mycket stark kritik från Riksrevisionen 2006 beslöt riksdagen 2011 att skärpa kraven på både begravningsombudens kvalifikationer och länsstyrelsernas stöd. Efter några år skulle effekterna av skärpningen följas upp i en översynsutredning, vilket ännu inte skett.

Landets 543 kyrkliga begravningshuvudmän som finns i 288 kommuner granskas av 219 ombud (2024, Kammarkollegiet). Rekryteringsproblemen kvarstår alltså. I många fall löser man problemet genom att ett ombud granskar flera huvudmän. Den alltför låga ersättningen framhålls av såväl ombud som länsstyrelser som en förklaring.

På utbildningsområdet uttrycker flera ombud irritation över att länsstyrelserna inte anser att SKKF:s rikskonferens kan ses som utbildning, däremot ett tillfälle till information och nätverkande, och därmed inte kan bekostas genom begravningsavgiften. Flera ombud framhåller att det är just information om vad som är aktuellt och att utveckla sina nätverk som behövs. SKKF är Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund.

Ulla Y Gustafsson är något av en veteran med sina drygt 20 år som ett av tre begravningsombud i Göteborg från starten 2000. Hon menar att när ombuden nu ska företräda fler som inte är medlemmar i Svenska kyrkan måste stödet förstärkas väsentligt, såväl ersättningen som utbildningen och möjligheten att dela erfarenheter med andra ombud.

– I de allra flesta församlingar ska ett ensamt ombud matcha hela förtroende- och tjänstemannaorganisationen. I Göteborg hade vi mindre än hälften i sammanträdesarvode jämfört med ledamöterna i begravningsstyrelsen, det är för dåligt.

– För att ha ett reellt inflytande måste du ha tid och resurser att sätta dig in i uppgiften, men som det ser ut idag upplever jag att man från uppdragsgivarens håll begränsar möjligheten att utföra det.

Bo Silfverberg