”Skruvat att ensamheten blivit en trygg plats”

För tre år sedan förlorade Jojje Wadenius sin livskamrat. Denne livserfarne och hyllade kompositör, gitarrist och sångare vet inte om han kommit över sorgen än, men i låtskrivandet och musiken har han funnit tröst.

”Jag bär dig och om döden vill dröja länge än, så ska jag ändå bära om jag kan …”. Det är en av textraderna i Jojje Wadenius låt Vi sa att bara döden som finns med på hans nya album Livet är mer än bara musik. Just det gjorde han, bar sin livs kärlek, Brit Grønnevik, efter att hon insjuknat i cancer, mars 2020. Han ser det som en gåva att han fick ta hand om henne, säger att det gav honom kraft och stärkte hans självkänsla. I 25 år hade de levt tillsammans, i Oslo, innan hon avled i oktober 2022.

– Några av låtarna på albumet är väldigt sorgliga och känslosamma och jag kunde inte sjunga dem på flera veckor efter att jag skrivit dem, säger Jojje Wadenius.

Trots albumets sorgetema finns det samtidigt något trösterikt både i musiken och texterna, med rader som: ”jag går snart och det känns, det känns att allt är lugnt”, ur låten Släck du som handlar om tacksamhet. Det är poeten Lotta Olsson som har skrivit låttexterna, som Jojje Wadenius sedan tonsatt. Han förklarar att de hade liknande erfarenheter eftersom hennes man, barnboksförfattaren Ulf Nilsson, avled året innan Brit.

I Sverige är Jojje Wadenius mest känd för sina barnskivor, men genom sin långa karriär har han hunnit med mycket, som att spela med Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund och Björn J:son Lindh, liksom med giganter som Aretha Franklin och James Brown. Under en period bodde han i USA.

– Jag har på många sätt fått leva ett väldigt privilegierat liv och varit med om en otrolig resa. Hade jag inte fått uppleva allt det här hade jag varit rädd för att dö på ett helt annat sätt än vad jag är idag.

När Jojje Wadenius förstod att Brit inte skulle överleva fungerade hans låtskrivande som ett slags terapi. Det har även den föreställning gjort som han har framfört under våren, tillsammans med pianisten Lotta Hasselquist Nilsson, och som de kommer fortsätta spela framöver (se faktaruta samt Memento nr 4-24 för en intervju med henne). Jojje Wadenius berättar i denna om hur kärleken mellan honom och Brit förändrade honom och hur han försökt gå vidare efter hennes död, liksom om sin dysfunktionella barndom, att han växte upp i ett känslokallt hem där han saknade stöd. Gensvaret från publiken beskriver han som överväldigande.

– Det känns meningsfullt att spela föreställningen, inte bara för min egen skull, att det hjälper mig i sorgeprocessen, utan också för att andra har hittat en större mening i min berättelse.

I början av relationen med Brit försökte han sabotera den genom en del otrohetsaffärer, när han var ute på turné.

– Jag skämdes något vanvettigt över det och försökte vid ett tillfälle göra slut med henne, för att hon inte skulle behöva få reda på sanningen. Och då sa hon: ”Men du är ju min man.”

En replik som ingår i föreställningen och som alltid gör honom tårögd.

– Det där är ett av de största vägskälen i mitt liv. Jag kände att jag inte var värd något och så visade hon att jag faktiskt är det. Jag bröt ihop totalt.

Jojje Wadenius beskriver det som att han är rätt bra på att stänga av sin sorg och vet inte om han har tagit sig igenom den än:

– Det är ju en ofattbar förlust, men jag klarar oftast inte att komma helt i kontakt med känslorna som den framkallar.

Det handlar såklart mycket om saknad, men inte bara av Brit som människa utan också av att ha en fast punkt:

– En plats där jag kan sänka skuldrorna och vara mig själv, känna mig helt i ro. För det kunde jag med henne.

Större delen av sin barndom tillbringade han ensam, ett tillstånd han nu åter hamnat i och som han känner igen.

– Annars tror jag att känslan av tomhet och saknad idag hade varit olidlig. På något skruvat sätt är ensamheten ett tryggt ställe att gå tillbaka till.

Birgitta Haglund