”Gemenskapen är helande”

Artisten och rockpoeten Staffan Hellstrand väjer inte för det mörka i sina texter. Han har bevistat många begravningar och även framträtt vid mellan 30 och 40 stycken. Hans mest kända låt, Lilla fågel blå, förekommer dessutom både vid begravningar och citeras ibland i dödsannonser.

Om det är någon vän eller anhörig till Staffan som har gått bort, brukar han närvara under hela begravningen, men om det är någon han inte känt brukar han be att få framträda tidigt i ceremonin och därefter diskret glida därifrån.

– Det skulle kännas ovärdigt, både för mig och de anhöriga, om jag satt och sörjde någon jag inte vet vem det är, förklarar han. Jag skulle inte känna mig bekväm med det och huruvida jag är bekväm med något eller inte är något som jag har försökt ta hänsyn till under hela min karriär.

Staffan har varit med om några otroligt tragiska begravningar, speciellt när barn och unga har gått bort eller det har handlat om självmord, men dessa vill han av förklarliga skäl inte gå in på närmare. I stället nämner han en lite speciell begravning som ägde rum för cirka 35 år sedan.

– Den bortgångne hade varit bergsbestigare och störtat från K2 i Himalaya. Det var tidigt i min karriär och få kände till mig, men bergsbestigaren hade varit ett fan, så hans familj ringde mig. Ingen kropp fanns att begrava, men jag fick stå på en klipphäll i Kallhäll och sjunga. Det kändes fint.

Vad har du generellt för förhållande till begravningar?

– Att de ofta kan vara ganska fina. Man får möjlighet att minnas en person. Det märks ofta efter själva begravningsceremonin, att det ändå finns ganska mycket glädje bland alla som känt och uppskattat personen i fråga. Folk delar ofta minnen av personen och dess egenskaper. Det är ofta rätt mycket skratt efter en begravning. Jag tror det är någon sorts förlösning och ett sätt att se framåt. Jag tror att den gemenskapen är helande. Döden är så obegriplig och vi söker alla efter sätt att hantera den.

1995 spelade den svenske vispoeten Thorstein Bergman in ett album som bland annat innehöll en sorts kampsång, Alla tillsammans, där något som han kallade Slyngelkören ingick.

– Den bestod av mig, Per Persson från Perssons Pack och Stefan Sundström, minns Staffan. Vi sjöng låten med Thorstein på Grammisgalan 1995, där han även fick en grammis.

För fyra år sedan dog Bergman och begravdes i Katarina Kyrka i Stockholm.

– Där satt vi tre, nu som grånade män, och sjöng Närmare, Gud, till dig för Thorstein. Ett fint minne.

Ett tyngre minne är när Staffans lillebror ringde och berättade att deras gemensamme storebror hade dött, knall och fall, bara 55 år gammal.

– Jag hade precis haft ett gig och beskedet kom som en total chock. Min mamma, som är 96 år gammal, har fortfarande inte kommit över det.

Trots sorgen klarade Staffan att sjunga på broderns begravning.

– Är man artist får man gå in i rollen att vara professionell och leverera, som vid andra konserter, konstaterar han.

Avslutningsvis berättar Staffan om en bok han läst som hade en liknelse om människor som dör i förtid och livets längd.

– När du ser en matta tänker du kanske på hur vacker den är – dess fina mönster, det taktila och allt arbete som ligger bakom. Men du tänker inte på hur lång den är. Jag tyckte det var en bra liknelse för ett liv, även om det naturligtvis är fruktansvärt när ett barn dör.

Själv tänker Staffan sällan på döden.

– Om jag skulle dö i morgon känner jag att jag har fått leva ett otroligt rikt liv, med många fina möten och bekantskaper och en möjlighet att få leva ut det jag velat.

Anders Lundquist