Begravningar var ”The Big Thing”
1600-talet var ett kallt och krigiskt århundrade. Döden var ständigt närvarande i allas liv och det gällde att leva och dö rätt. Begravningar var viktiga och mer populära än både bröllop och dop.
1600-talet var det kallaste århundradet och män-
niskor frös ihjäl, barnadödligheten var mycket hög, kvinnor dog i barnsäng och män dog i krigen som pågick. Eller så dog människorna i någon farsot, som pesten eller smittkoppor.
Det var viktigt att förbereda sig inför sin död för att kunna ”dö rätt”. År 1608 hade Gamla testamentet inklusive Moseböckerna jämställts med svensk lag. Det gällde att leva dygdigt och i förtröstan på Gud i hopp om att något bättre skulle komma efter döden. En stillsam död där man hunnit betala sina skulder, fått ta emot nattvarden och hunnit säga adjö var att föredra. Med en ond, bråd död kunde anden förbli osalig i evighet.
Prästen fick inte lämna sin socken utan att ha
en avlösare på plats så att människor inte skulle
riskera att dö utan att hinna få syndernas förlåtelse. Det var till och med bättre att dö genom avrättning än i en plötslig olycka, därför att den dömde då
kunde bekänna och bli förlåten innan han eller hon avrättades. Önskan att själv få dö var ett av de
vanligaste motiven för mord i Stockholm under 1600-talet.
När olyckor skedde, som vid skeppsbrott då människor drunknade, konstruerades historien som att de ändå hunnit be och bli förlåtna för sina skulder det sista de gjorde innan de dog.
Det här berättar Maria Maxén, etnolog och kulturhistoriker vid Nordiska museet. Tidigare i år föreläste hon på temat I dygd och död på Vasamuseet. På Nordiska museet finns sedan förra året utställningen Norden under 500 år, där flera dödsfall och begravningar från 1600-talet skildras.
Inte minst var de adliga begravningarna extremt överdådiga under detta århundrade. De skulle visa adelns upphöjda ställning. Den gamla bördsadeln hade inte räckt till när Sverige skulle byggas upp som en effektiv krigs- och statsmakt så därför nyadlade kungen exempelvis ämbetsmän som en belöning. Adeln konkurrerade genom att visa upp sina rikedomar, begravningar var något av ”The Big Thing”, säger Alexander Engström, historiker som disputerat med avhandlingen Olikhetens praktiker. Adlig begravningskultur i Sverige c:a 1630–1680.
– Alla människor hade ett socialt krav på sig att begrava och att göra det på rätt sätt. Till exempel skulle det ske offentligt. Man gick genom stadsrum, mellan byar och kyrkor för att visa att nu levererade man sin anhöriga till den heliga jorden, kyrkans jord och i Guds famn. Begravningar var det mest populära att gå på, mycket mer än bröllop och dop, säger Alexander Engström.
Adelsmän fick saluter, fanor, huvudbaner, många klockringningar, soldater, kavallerister och riddare i förgylld rustning som red i processionen.
– Det var en materialitet som inte kvinnor och barn fick ta del av på samma sätt eftersom de inte hade samma meriter. Merit och börd spelade stor roll, säger Alexander Engström.
En tradition som startade vid den här tiden var att låta avporträttera nyligen avlidna. Adeln porträtterade sina döda barn i målningar som skildrar dem som levande. Dock målades in symboler såsom vissnade blommor eller timglas där sanden runnit ut, för att låta förstå att de inte längre levde. När överflödsförordningar så småningom infördes som förbjöd förekomsten av allt för mycket siden, pärlor, guld och spetsar på de avlidnas kroppar avtog även intresset för att avbilda de döda.
Likvakorna som hölls kunde övergå i festligheter som varade i flera dagar med sång och dans. Syftet var att vakta liket så att inte onda makter skulle komma över det. Så småningom förbjöds också dessa festligheter.
Likpredikningar var de muntliga tal som hölls under begravningsceremonin i kyrkan och de trycktes även upp och användes som uppbyggelselitteratur, delades ut till anhöriga och såldes till andra intresserade, som ville läsa om just den här personens liv och död. Det berättar Susanne Tienken, som just nu arbetar med ett projekt som har till syfte att tillgängliggöra över tusentalet likpredikningar från Skoklosters slotts bibliotek. Projektet finansieras av Riksbankens jubileumsfond för humanistisk forskning och görs i samarbete med Stockholms universitet. Böckerna med likpredikningarna fotograferas och transkriberas med hjälp av AI.
– På 1600-talet var döden närvarande på ett sätt som vi idag har svårt att föreställa oss. Människor var tvungna att hantera de ständiga förlusterna och sorgen, säger Susanne Tienken, docent och universitetslektor i tyska och projektledare.
I likpredikningarna blev det under 1600-talet vanligare med personalia – en livsberättelse, som talade om vilken uppfostran personen haft, vem den gift sig med, vilka krig den eventuellt deltagit i, vilka vedermödor den genomgått och vilken död personen mött.
– Om man hade haft en bra livsberättelse ökade möjligheten att möta något gott på den andra sidan. Likpredikningarna fungerade också som dödsberedelselitteratur – ”hur kan jag leva för att möta döden och vara salig och lugn i det som väntar mig?”, säger Susanne Tienken.
Predikningarna trycktes med rafflande rubriker och tecknade dödskallar i kanterna. Ibland följde utvikningsbara planscher med där läsarna kunde se vilka som varit med vid begravningen, vem som gått var i processionen och hur kistan sett ut. Likpredikningarna är också en av få möjligheter att ta del av kvinnors liv på 1600-talet.
– Kvinnor var inte arkivbildande, det vill säga man samlade inte nödvändigtvis fakta, korrespondens och föremål på samma sätt som efter männen, säger Susanne Tienken.
Men också på Vasamuseet finns kvinnor med i utställningen I liv och död där man levandegjort ett antal karaktärer som var med ombord på skeppet Vasa när det sjönk den 10 augusti 1628. Till utställningen har forskare gjort nya studier på föremål, mänskliga kvarlevor och arkivmaterial.
– Vi har lagt ett stort tvärvetenskapligt pussel och syftet har varit att komma de här personerna så nära som möjligt om vilka de var i livet, säger Anna Maria Forssberg.
Hon är historiker och forskare vid Vasamuseet och har koordinerat projektet. Dräkt- och textilhistorikern Anna Silwerulv har återskapat dräkterna som de omkomna bar. Ansiktena har rekonstruerats av Oscar Nilsson, osteolog och skulptör. Tio skelett från de omkomna finns med i utställningen. Att ställa ut dessa är inte etiskt okontroversiellt men de ansvariga har landat i att skeletten fungerar som en pedagogisk resurs:
– Det är ett bra sätt att förstå forskningen och det skapar en närhet som vi inte skulle kunna uppnå annars, säger Anna Maria Forssberg.
– Vi vill att man ska kunna komma hit och känna närhet till de här personerna på ett respektfullt sätt.
Under 1600-talet började också bouppteckningar att upprättas vid dödsfall. I 1686 års kyrkolag infördes krav på församlingarna att föra dödböcker, det vill säga en förteckning över dem som avlidit.
Elin Engström