Begravningsentreprenörens dagbok del 18

2017

”Men lille vän, vad har hänt här? ” Säger jag rakt ut när jag och kollegan går in i sovrummet. Framför oss ligger en man, naken. Han måste ha trillat och ligger liksom vriden med halva ansiktet ned mot golvet. Jag sätter mig på huk bredvid honom och försöker vända upp hans ansikte. Det är kraftigt missfärgat på ena sidan, nästan svart och det ser otäckt ut.

Sonen ringde oss strax efter midnatt. Han hade känt på sig att någonting var fel med hans pappa. När han sedan inte hade svarat på kvällen hade han kört hem till honom. I hallen hade han sett pappan lite på avstånd genom dörröppningen till sovrummet. Han hade backat ut genom lägenheten och ringt 112 i förfäran.

Ambulans hade kommit efter en stund och en läkare konstaterade att pappan varit avliden sedan flera timmar. Därmed tar de inte med honom i ambulansen tillbaka till sjukhusområde/bårhus. Även polisen hade kommit för att utesluta brott, och med tanke på mannens långa sjukdomshistorik och höga ålder fanns där ingen misstanke. De hade informerat sonen att han själv måste ringa en begravningsbyrå för förflyttning av kroppen.

Under tiden jag och min kollega försökte vända mannen rätt, stod sonen utanför lägenheten och kedjerökte. Han uttryckte stor tacksamhet när vi kom, men pratade osammanhängande. ”Jag vet inte vad man gör, vad händer nu liksom? Fattar inte, vi pratade ju igår. Vad gör jag nu?”

Jag och min kollega placerar båren brevid mannen som nu ligger på rygg. Det är en lång och kraftig man. Med gemensamt krafttag lyckas vi dra över honom i sidled till båren. Vi måste pausa för att hämta andan. Jag går och hämtar lite fuktat papper och tvättar honom i ansiktet och lägger håret rätt som hamnat på ända. ”Så ja, nu ser du bättre ut minsann” säger jag och klappar honom på kinden. Vi lägger ett lakan över honom med hänsyn och respekt då han är naken.

Jag går ut till sonen för att fråga om han vill se sin pappa innan vi bär ut honom. Handen darrar när han för sin femte Marlboro Light till munnen. Men han bara skakar på huvudet. ”Nej, jag pallar inte. Nej… Men tack… Tack snälla ni.” Vi ser på varandra i samförstånd och jag nickar.

”Vi hörs och ses snart igen. Försök att landa nu, har du någon vän eller familj du kan ringa? Du bör inte vara själv nu.”  Sonen svarar otydligt att ”Det ordnar sig nog…” Sedan ger han mig en stor kram och tackar ännu en gång.

Väl tillbaka i sovrummet ser jag och min kollega på varandra med viss oro. Den kraftige mannen ligger vid våra fötter och vi måste lyfta upp honom från golvet för att kunna sätta båren på vår rullvagn.

Vi samlar kraft, ställer oss vid var kortända på båren och tar ett djupt andetag. ”OK, ett, två, och tre!” Jag vet i efterhand fortfarande inte hur vi lyckas varje gång, men på något magiskt sätt gör vi det.

Några dagar senare träffas jag och sonen igen. Denna gång på begravningsbyrån för att gå igenom pappans begravning. Han har samlat sig sedan den natten, och ger mig en stor kram igen så fort han klivit in genom dörren. Med sig har han sin bror som inte utstrålar samma värme. Det dröjer inte många minuter in i samtalet innan brodern börjar, med ganska vass ton:

”Så vad kommer detta att kosta? Begravningen? Jag ser här på prislistan att ni tar nästan 3000 kr för att ni körde ut och hämtade honom!”

När jag sträcker mig efter prislistan hugger det till i ländryggen, fortfarande med känningar efter den nattens lyft. Jag förklarar lugnt att det finns många saker man kan hålla nere kostnaderna med. ”Jag hjälper er hemskt gärna med det. Men att yrkesstolthet och värdighet kring hanterandet av den avlidne, inte bör vara en av dem.”

Notis 2026:
När jag började inom begravningsbranschen för snart 20 år sedan upplevde jag en helt annan mentalitet kring ekonomi och begravningar. Det var ofta ordning och reda där stora belopp hade satts undan öronmärkta för just denna speciella Högtid. Det inkluderade medel till begravningen i sig, ofta med stora efterföljande minnesstunder samt gravsten och pengar avsatta till 25 års gravskötsel.

Det är förståeligt att samhället har förändrats och den generella ekonomin i hushållen likaså. För mig handlar detta dock inte om den ekonomiska förändringen, utan förändringen kring synen påbegravningar. Värdigheten för mig ligger inte heller i hur dyr kista eller omfattande ceremoni man väljer.

Däremot ser jag värdighet i det bakom kulisserna-arbete som beskrivs ovan. Med respekt och genuin omtanke för den avlidne, vilket alltid bör vara det centrala, utförd av utbildad och ansvarskännande personal.

Om Catharina
Catharina Lindell är tredje generationen i företaget Kävlinge Begravningsbyrå. I mer än ett decennium har hon fört filosofiska journaler över sin yrkesroll. Samtidigt som Catharina symboliserar själva urtypen av en begravningsentreprenör som är starkt förankrad i sin ort och jobbar extremt mycket, så gör hon också ett unikt avtryck genom sin kreativitet och person. För 10 år sedan startade Catharina Black Angels där tjejer på motorcyklar erbjuder MC-kortege för de begravningar som önskar. Det ledde så småningom till den gripande dokumentärfilmen om Black Angels där vi får följa Catharina och cancersjuka Staffan ett år fram till hans begravning.