Begravningsentreprenörens dagbok, del 17

Ur dagboken, 2018

– Kan du lägga till Trolle på slutet i dödsannonsen? Även om han är en hund. Får man ens det? Det hade betytt så mycket för pappa. Han blev totalt förkrossad i fjol när han fick avliva den.

Under ett mycket samlat besök av ett sorgehus som egentligen inte uttryckte speciellt mycket känslor, brast det plötsligt för ena dottern. Det hade varit svårarbetat att få fram information om hennes pappas liv och personlighet.
Jag fick liksom fiska efter strå och glimtar av denna man, då jag ville få en bild av personen jag skulle begrava. Det kändes som att jag inte nådde dem, ända tills de tog upp frågan om schäfern Trolle kunde vara med i dödsannonsen.

Då var det som att någon slog på en kran av känslouttryck och med ens började familjen berätta den ena historien efter den andre. Hur pappans liv alltid hade fyllts av hundar som hade tränats, jagats och följeslagits med.
Den enda gången de någonsin sett honom gråta, var när han fick avliva sin förra hund Ceasar. Att pappan inom familjen ibland kunde upplevas lite egen och sluten, och att hans stora intresse och närvaro var med sina fyrbenta vänner. Hur övriga familjen ofta kunde skratta åt detta, även om det också varit en källa till frustration.

Schäfern Trolle blev ett genombrott i mötet med familjen och med ens fick jag en mycket tydligare bild av mannen och hur begravningen skulle kunna genomföras.

Frågan om ett djur i en dödsannons var vid denna tid ny för mig, och jag var tvungen att ringa tidningen och fråga hur man förhåller sig? Frågan var relativt ny för dem också, men att de hade klara rutiner. De hade beslutat att det var helt OK, men att det måste belysas att det var just ett djur. De ville därför att man skulle skriva hunden Trolle, alternativt sätta en liten tass-symbol efter namnet.

Efter att vi nått själva kärnan i mannens liv, flöt resten av begravningsplaneringen på väldigt enkelt. Det var givet att vi skulle sjunga psalmer som berättade om de gröna, fria vidderna. För att inte tala om sången ”Får man ta hunden med sig in i himlen?” Kistan skulle smyckas med mossa och jaktattiraljer, bredvid det stora fotografiet på mannen med sin älskade Trolle och alla dressyrmedaljerna.

Idag 2026 är det inget konstigt att ha med ett djurs namn i en dödsannons. Det diskuteras också mer än någonsin om just uttrycket att ”Få ta hunden med sig in i himlen”. Det vill säga möjligheten att få med sig ett kremerat husdjur som en ”minnessak” i kistan.

Samtidigt är frågan inte ny. Historiskt sätt har människor och husdjur följts åt, och under järnåldern brändes djur och människor och begravdes ofta i samma grav. Idag finns det dock en väldigt tydlig lagstiftning som skiljer på både krematorium och begravningsplatser för djur och människor.

Ur ett samhällsperspektiv tänker jag att även om lagstiftningen skiljer på husdjur och människor, har kanske vår definition av familjemedlem förändrats? Jag upplever att många vuxna kan bli överraskade över hur stark sorgen efter ett husdjur kan vara. Men att den sorgen sällan tas på samma allvar som när en människa dör.

I fallet med den hundälskande mannen ovan, hade i alla fall jag tyckt att det varit fantastiskt fint att kunna säga till familjen:
-Vet ni vad? Han kan få med sig sin kremerade schäfer Trolle ”till himlen” på riktigt.

Om Catharina
Catharina Lindell är tredje generationen i företaget Kävlinge Begravningsbyrå. I mer än ett decennium har hon fört filosofiska journaler över sin yrkesroll. Samtidigt som Catharina symboliserar själva urtypen av en begravningsentreprenör som är starkt förankrad i sin ort och jobbar extremt mycket, så gör hon också ett unikt avtryck genom sin kreativitet och person. För 10 år sedan startade Catharina Black Angels där tjejer på motorcyklar erbjuder MC-kortege för de begravningar som önskar. Det ledde så småningom till den gripande dokumentärfilmen om Black Angels där vi får följa Catharina och cancersjuka Staffan ett år fram till hans begravning.