Begravningsentreprenörens dagbok, del 16
Ur dagboken, 2019
En ruggig oktoberdag satt jag i frisörstolen med håret inpackat i folie. De sista månaderna hade jag följt min bästa vän Staffan i hans kamp mot cancern. Hans sjukdomsbild hade snabbt försämrats och jag var dränerad både känslomässigt, arbetsmässigt och privat. Jag tänkte att det skulle pigga upp att fixa till håret och ta hand om mig själv lite.
På armstödet till frisörstolen ser jag telefonen ringa. Det står Staffan på displayen. Jag hade inte pratat med honom på flera dagar, då han helt enkelt inte hade orkat.
Något i mig fryser till is, för jag känner att det där är inte Staffan. Det är någon som ringer på hans telefon. Och jag vet vad denne någon kommer att säga.
Fortfarande iklädd folie och minst en timme kvar på salongen, stålsatte jag mig och spände käkarna tills jag fick huvudvärk.
Väl klar sprang jag praktiskt taget ut genom dörren fortfarande med betalkortet i handen, raka vägen hem. Efter några djupa andetag ringer jag upp det missade samtalet. Det är en av Staffans döttrar som svarar:
” Hej Catty…” Man hör hur hon försöker samla sig och jag känner min puls rusa tills det nästan svartnar för ögonen. ”Pappa somnade in idag här hemma i sin säng. Allt var väldigt lugnt och fint.”
Sedan minns jag faktiskt inte mer av det samtalet, mer än att jag bröt samman och grät så att jag skakade efter att vi hade lagt på luren.
Tiden som följde därefter är väldigt diffus. Jag kastades emellan att iklä mig rollen som den praktiske, starke begravningsentreprenören, till att känna mig svagast i världen. Genomledsen av sorg.
Många hörde av sig på SMS eller telefon för att beklaga, vilket värmde. Men i slutet av dagen när jag såg mig själv i spegeln, kände jag mig väldigt ensam.
Efter att begravningen var genomförd, enligt konstens alla regler och helt enligt Staffans önskemål, infann sig ytterligare ett stadie. Ett slags tomrum. Ungefär som när alla gästerna går från festen, rösterna tystnar och musiken slutar spela. Man står kvar med disk, ballonger och glädjens spillror. Det är bara tomt.
Samtidigt vet man att verkligheten snart kommer att fortsätta på måndag morgon med jobb, skola och vardagsmat.
Liknande historia som min har vi fått berättade för oss oräkneliga gånger på begravningsbyrån av anhöriga. Hur sorgefokus ligger kring tiden då dödsfallet skett och fram till begravningen. Men inte vad som händer därefter.
Det är ju inte som att sorgen plötsligt försvinner. Men att omgivningen ibland faktiskt gör det. Att det verkar finnas en outtalad tidsgräns för hur länge man får lov att ha sorg. Att den gränsen kanske har förkortats i vårt samhälle de senaste åren, och att man relativt snabbt förväntas vara på benen igen?
I mitt fall lunkade jag mig fram på något vis och månaderna gick. Arbetet sköttes, familjen togs hand om och vardagsmaten lagades. Sorgen syntes nog aldrig på mig. Mer än när jag såg mig själv i spegeln på kvällen.
Notis 2026:
Sorg borde inte vara något att skyla över eller rationalisera bort, vilket ibland görs i dagens högpresterande samhälle.
Den är ju ett kvitto på att vi har älskat någon.
Det är inte alltför många generationer sedan som Sorgband skulle bäras av alla släktingar till en avliden. Det var ett svart band som fästes runt armen och som bars tiden innan begravningen, men även 3-6 månader efteråt. Ibland längre. En tydlig markering att ”Jag bär sorg”. Idag har det gjorts en moderniserad version av Sorgbandet som finns att hitta hos alla Auktoriserade Begravningsbyråer eller så kan du köpa det här på nätet.
Om Catharina
Catharina Lindell är tredje generationen i företaget Kävlinge Begravningsbyrå. I mer än ett decennium har hon fört filosofiska journaler över sin yrkesroll. Samtidigt som Catharina symboliserar själva urtypen av en begravningsentreprenör som är starkt förankrad i sin ort och jobbar extremt mycket, så gör hon också ett unikt avtryck genom sin kreativitet och person. För 10 år sedan startade Catharina Black Angels där tjejer på motorcyklar erbjuder MC-kortege för de begravningar som önskar. Det ledde så småningom till den gripande dokumentärfilmen om Black Angels där vi får följa Catharina och cancersjuka Staffan ett år fram till hans begravning.